OBS – Det här inlägget handlar bara om mig. HR-relaterade inlägg får vänta till en mindre viktig dag…

Idag lyckades jag med något jag fasat för i flera år.

Jag klarade min uppkörning!

Körkort (för bil) har aldrig legat högt i prioriteringslistan hos mig, de som känner mig är smärtsamt medvetna om detta. Det finns personer som har fått leka chaufför åt mig massvis med gånger samtidigt som jag nonchalant uttryckt åsikten att jag klarar mig hur bra som helst utan körkort. Det gjorde jag förvisso, eftersom jag hade vänliga vänner med körkort.

Under årens lopp har jag gjort ett flertal halvdana försök att ta körkort. Jag skrev teoriprovet för första gången (och klarade det) redan år 2002. På den tiden hade man ett år på sig att klara av uppkörning. Jag kom inte ens till uppkörning den gången, för intresset fanns inte hos mig. Jag har försökt ta körkort för att mina föräldrar velat det, kompisar har tyckt att jag borde eller för att någon pojkvän ansett att jag borde ha ett. Det här var första gången jag försökte ta körkort för att jag själv ansåg att jag borde ha ett. Den taktiken fungerade uppenbarligen väl. Teoriprovet fixade jag i början på veckan och idag, som tidigare nämnt, uppkörningen!

Wohooo!

Så nu, mina vänner, kan jag återgälda alla de där gångerna ni kört mig hit och dit. Om ni vågar, vågar jag!