En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

”Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept.”

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…