Less på HR?

Plötsligt händer det, som reklamen uttrycker sig.

Jag har lessnat. Framförallt på mig själv men även på sånt som varit representativt för mitt liv på sistone. Däribland HR, rekrytering, Employer Branding, verksamhets- och organisationsutveckling, ”ankdammen”, nätverkandet, dialogerna, diskussionerna, intrigerna och ibland även alla småföretagares (inom de branscher jag just nämnde) uppdateringar  på Twitter, LinkedIn och Facebook som oblygt framhäver sig själva.

Plötsligt har jag fått nog, trots att jag roades av det här alldeles nyligen. Kanske är det en form av allergi jag utvecklat. Där jag tidigare utsatt mig i alldeles för hög grad av ett ämne och därför sedan – NU – har utvecklat en överkänslighet mot detsamma.

Jag vet inte.

Det jag vet är att jag kommer på mig själv med att längta efter att köra varor fram och tillbaka på ett butiksgolv, packa upp varor på lagerhyllor, sitta och monotont rabbla prisuppgifter i en butikskassa, sitta inlåst på ett kontor och sammanställa kassa-lådor, etc.

Drömjobbet?

Jag drömmer om uppgifter som låter mig vara ifred men ändå erbjuder en känsla av att jag bidrar med något till en verksamhet. Något jag kan göra med lillfingret samtidigt som jag planerar vad jag ska göra till helgen, prata i telefon med en väninna, gå till arbetet som en zombie, dricka kaffe medan jag arbetar och SEN komma igång med min fantastiska personlighet tack vare koffeinkicken….

Äsch. Jag vet inte.

Jag är förvirrad. Jag är less. Jag är avundsjuk. Jag är RASTLÖS och TILL INGENS NYTTA.

Det känns för jävligt.