På sistone känns det mer som att min blogg blivit en enda lång medicin-beskrivning. Jag har nog upplevt att det varit ett tryggt område att skriva om, lagom distanserat till mig som person.

Så nu tänkte jag utmana mig själv lite och skriva om anpassning istället, något jag har sysslat mycket med genom livet. Hur jag anpassat mig genom livet för att passa in i diverse olika sammanhang. Hur jag har bestämt att jag behöver vara på ett visst sätt för att nå vissa mål jag har satt upp för mig själv. Livet är ju fullt av mål och ännu fler delmål. För att nå mina mål har jag behövt olika verktyg. Problemet är att jag nog bara upplevt att jag har ett enda verktyg – nämligen mig själv. Så jag har fungerat som ett multitool åt mig själv. I början skedde det instinktivt och som en omedveten reflex. Jag brukade se mig själv som en kameleont som passade in i de flesta sammanhang. På senare tid har jag blivit mer medveten om att det sker, men inte haft förmågan att lyckas bryta det.

Inom den engelsktalande adhd-världen finns det ett par olika begrepp för hur det här kommit sig. Det ena är ”masking”, det andra är ”imposter syndrome”. När jag fick upp ögonen för det senare förstod jag mer av hur jag fungerar och varför jag känt ett så stort behov av att maskera vem jag är – och inte är.

Med åren har jag även insett att mitt sätt att agera inte är hållbart i längden. En terapeut har tidigare förklarat för mig att jag lägger för mycket i ”förändra-skålen” och för lite i ”acceptans-skålen”. Jag kan bara hålla med. Acceptans är verkligen inte min grej.

Sen hörde jag Brene Brown prata om att hon upptäckt i sina studier att motsatsen till att tillhöra är att försöka passa in (belonging vs fitting in):

För att nämna några olika sammanhang som jag har försökt passa in i under livets gång: Jag växte upp i ett kristet hem. I kyrkan förväntades jag bete mig på ett visst sätt för att Gud och församlingen skulle acceptera mig. I skolan, framförallt högstadiet, fanns det andra tydliga regler för hur jag borde bete mig. I gymnasiet gick jag Estetiska programmet. Där upplevde jag att det inte fanns några regler alls att förhålla sig till först, vilket var befriande, tills jag insåg att det fanns en oskriven regel att vara ”estét”, dvs inte vara som andra. Min första arbetsplats – nya regler. Som ung vuxen började jag gå ut på krogen. Det är en snårig djungel med regler som var ganska förvirrande först, men som jag plötsligt hade förstått och anammat. Jag passade in bra till slut! Lite för bra… Vänskapsrelationer har sina spelregler, familjerelationer har sina, relationer med livskamrat likaså osv. Det finns ju hur många exempel som helst och jag kommer inte att rabbla dem alla.

Genom livet har jag alltid haft två saker som varit hopplösa för mig att kontrollera. Mitt skratt/leende och mitt hår. Och jag har hatat dem båda starkt och intensivt genom delar av livet, just för att de inte gick att ”skapa om” så mycket som jag önskat. Det mesta annat har jag manipulerat efter andras tycke och smak. Eller åtminstone det jag uppfattat som andras tycke och smak. Samtidigt – ironiskt nog – är det just mitt hår och mitt leende som jag får allra flest komplimanger för…

När jag läste till personalvetare fick vi lära oss om personlighetstester. Att personlighetsdrag var något statiskt som vi hade i oss och som vi inte kunde förändra. Jag förstod ingenting. Jag hade ju anpassat mig till massvis av olika sammanhang och även fortsatt så efter den kursen. Men idag inser jag att det jag förändrat genom åren är mina beteenden. Inte mina personlighetsdrag. Det här tar energi. Att ständigt ignorera sina personlighetsdrag och agera som situationen kräver. Det suger oerhört mycket energi, har jag insett på sistone.

På senare tid försöker jag därför leva mer ärligt mot mig själv. Vem jag själv nu är. Det är en resa i sig faktiskt, att förstå mig själv… Det är inte lätt. Instinkten att agera enligt förväntningar ligger så djupt rotat hos mig att jag många gånger missar när det händer. Men jag märker av resultatet efter en tid. Jag blir oerhört trött i huvudet och sedan i själen (var nu den sitter). När jag blir trött i själen blir jag självdestruktiv. Inte i utagerande längre, som tur är blir man klokare med åldern, men mina tankemönster blir mörka och dömande.

Jag märker också av motsatsen. När jag är i sammanhang där jag inte behöver ”ha koll på mig själv”, när jag är mig själv utan att ens fundera på vad det är. Det ger energi. Så underbart mycket energi. Självmedkänsla och tacksamhet är frukterna av detta. Alltså arbetar jag på att blir bättre på att fylla mitt liv med mer av denna typ av sammanhang och mindre av det negativa.

Den här förändringen är bara påbörjad för mig. Medelålders hann jag bli innan processen startade. Det är just nu baby steps i processen. Men jag upplever jag att det är nödvändigt för mig. Samtidigt är det väldigt skrämmande, jag vet ju inte var det för mig. Men ibland är det faktiskt resan som är färdens mål. Jag försöker se det så. För varje steg jag tar så lär jag mig mer, och en dag når jag förhoppningsvis ända fram.