För en tid sedan fick jag lära mig att jag spenderade för mycket tid på att styra mina tankar och att det stal mycket av min energi. Därför försöker jag att inte göra det längre och därför vandrar mina tankar mer fritt nu för tiden. Idag åt områden jag egentligen inte vill att de ska röra.

Eftertänksamhet och ifrågasättande av min egen förmåga och duglighet är temat. Mestadels fokuserat på tiden då jag försökte hjälpa min sjuka pappa.

Visst. Jag lyckades med somliga saker, viktiga saker. Han fick en god man som redde ut det stora trasselsuddet som var min pappas privatekonomi. Det blev bra. Riktigt bra till och med. Jag var även med och diskuterade pappas hjälp från kommun och hemtjänst. Där fick jag inte så mycket gehör. Jag var oerfaren och blåögd. Från början trodde jag att alla ville min pappas bästa. Nu vet jag förstås att så inte var fallet. Det fick jag, som så många andra, lära mig den hårda vägen.

Men det är inte det jag funderar på nu. Så här i efterhand ifrågasätter jag min egen omtanke, min egen känsla för en fadersfigur jag inte kände särskilt väl och nu alltså inte får möjlighet att lära känna heller. Jag kommer på mig själv att fastna i ett foto som pappa skickade till mig från sin mobil 2005/2006 någon gång. Det var det enda foto han någonsin skickade till mig. Sedan förstörde Parkinson hans hjärna snabbt och mobiltelefonernas nya funktioner var för pappa ett Mount Everest han inte mer kunde bestiga.

Jag ramlar ner i minnen där pappa och jag skrattar tillsammans, byter tankar via blickar som vi tror att bara vi förstår, funderar över vad pappa hade gjort med sitt liv om han inte fått barn när han var 20 år. Var det livet han fick det livet han hade önskat för sig själv? (inte slutet då förstås, ingen drömmer om ett helvetes-slut.) Förhoppningsvis fick han det, men kanske inte?

Tänk om jag hade orkat möta honom mer, prata med honom mer, ifrågasätta honom mer, kritisera och berömma hans olika val i livet mer. Men framförallt: Låtit pappa njuta mer av hans sista tid. Jag fokuserade alldeles för mycket på hans hälsotillstånd. Nu kan jag inte längre räkna alla de gånger jag bad honom sluta röka, inte dricka alkohol, inte, inte, inte, inte….! Så fel ute jag var! Jag borde ha tagit med mig en flaska gott vin att dela på, goda ostar och kallskuret. Suttit med honom på hans balkong och bara umgåtts. Kanske tagit en cigarett med honom istället för att banna honom som rökte. Umgåtts som normala människor gör. Det är min största ånger; att jag missade att vara nära pappa som person.

Så här ett halvår sedan han gick bort har jag tappat tron på lyckliga slut. Förr var jag övertygad om att livet går upp och ned men att ”allt i slutänden blir bra”. Efter att ha varit med pappa i hans sista strid mot Parkinson, Demens och mystiska infektioner får jag inse att livet blir vad det blir. Om jag har tur får jag uppleva ett bra liv. Om jag har tur…

Ironiskt nog spelar min Spotify just nu sången ”Flickan och kråkan”. Det är inte utan att jag känner mig som den skadeskjutna kråkan. Men det går över.