Frihetens komplexitet

Ikväll hittade jag ett blogginlägg bland mina utkast som jag skrev redan 2015-11-24. Normalt när jag tittar på mina utkast brukar det mest vara små tankefrön som jag tror att jag själv ska förstå vad jag menade med senare. Det gör jag sällan. Men den här texten, den hängde ihop. Berörde mig trots att jag själv skrivit det. Behövde knappt redigera den alls:

Jag är en fri människa.

När jag läser min översta rad i inlägget verkar det så självklart. Men i mitt huvud, i mitt hjärta och min själ har jag känt mig inlåst stora delar av livet. Jag har, ända sedan jag var barn, arbetat ihärdigt med att vara den bästa personen som min omgivning kunnat få.

Det började tidigt. Jag minns inte ens hur liten jag var när jag bestämde mig för att försöka bli den bästa dotter mina föräldrar kunde ha. Troligen 6-7 år någon gång. ”Den bästa dottern” som jag bestämt mig för att bli var däremot inte den bästa jag kunde vara utifrån de förutsättningar som ödet/Gud eller gener givit mig. Nej, jag valde att bli den bästa dottern utifrån vad jag uppfattade att mina föräldrar eller andra önskade sig. Jag tog ingen som helst hänsyn till mina förmågor, mina begränsningar eller liknande. Redan som barn slutade jag därför att prioritera mig själv. Min önskan att underlätta mina föräldrars tillvaro var så hög att jag inte insåg att jag nog borde ha egna drömmar eller se till mina egna behov. För att bättre lyckas vara allt det där som jag gissade mig till att de andra önskade att jag skulle vara skapade jag tidigt regler för hur mitt beteende skulle vara.

Så här i efterhand kommer jag ofta på mig själv med att tycka att min tillvaro som barn mest handlade om att följa regler. Som barn är ju livet liksom inrutat i regler på många sätt. Föräldrarna hade sina regler för min tillvaro, skolan hade sina regler och kyrkan hade sina. Ibland fick jag fnatt och började/försökte trotsa några av reglerna, men mestadels följde jag dem. Som en robot. Efter bästa förmåga. Emellanåt som en trotsig och högljudd robot i och för sig…

Självklart misslyckades jag med jämna mellanrum. Misslyckanden som efterföljdes av hårt fördömande av mig själv. Men träning ger färdighet så efter åratals träning är jag idag rätt instinktiv i mina anpassningar efter min omvärld. Jag läser av, registrerar och adopterar beteende på ett par sekunder och har ofta undvikt, om möjligt, nya, och för mig otränade, scenarion där jag inte haft möjlighet att förbereda mig för vad som kan komma. Den där osäkerheten har skrämt mig för jag har varit så övertygad om att andra ska se mig istället för den polerade ytan jag gärna velat visa upp som jag.

Jag har alltså levt många stycken av mitt liv väldigt regelstyrt. Jag har format mitt liv efter regler och formalia, har gärna velat vara korrekt och uppfattas som en kapabel, klok och begåvad människa. Ska jag vara helt ärlig vill jag helst uppfattas som snäppet bättre än de flesta andra. Jag är nöjd utan det, men mår extra bra när jag märker att jag lyckats. Lite förmer… Det där som man i Sverige inte ska vilja vara. Jag är det inte och jag vet det väl, men jag gillar att låtsas att jag är det. ”Fake it til u make it” är ett måtto jag hoppats ska vara sant i många olika situationer. Det händer att det funkar. På gott och ont.

Tillbaka till var inlägget började med. Känslan av att vara fri. Jag är fri att göra vad jag vill. Hur jag vill. När jag vill. Hur kommer det sig då att jag har så svårt för att nyttja den friheten? Jag behöver öva mig själv i att öppna upp mitt sinne. Våga utnyttja min möjlighet att vara FRI, tänka fritt, välja fritt. Sluta att vara så korrekt och duktig att jag själv till slut ledsnar totalt och sparkar bakut. Sluta vara så anpassningsbar så att jag själv går sönder. Sluta ta så stor hänsyn till andra att jag tillslut inte själv får plats i mitt eget liv.

En nära vän frågade mig tidigt i vår relation: ”Nu hör jag dig säga vad andra vill att du ska göra, men vad vill DU?” och som fick mitt spontana svar: ”Vill och vill? Hur skulle världen se ut om alla sprang runt och VILLE saker hela tiden? Då skulle ju ingenting funka. Några av oss måste faktiskt ta ansvar!”

Han vill fortfarande veta vad jag vill. Den stora skillnaden nu är jag också vill veta…

Det är fascinerande att hitta text om mig själv som jag skrivit i en helt annan situation i livet. I efterhand kan jag meddela att jag tror mig ha blivit aningens bättre på det här med att släppa mina regler, bjuda på mig själv, sänka min gard, våga visa att jag inte kan allt eller har koll på allt jag kanske borde. Jag har däremot fortfarande väldigt svårt att synka vilja/borde, önskningar/vad som är möjligt, känslor/logik. När jag får frågan om vad jag vill kan jag fortfarande inte svara, för jag tänker och känner samtidigt. Dessvärre hänger de svaren sällan ihop.

Bild lånad från Smolk.se

Bild lånad från Smolk.se

Tankarna vandrar vart de vill

För en tid sedan fick jag lära mig att jag spenderade för mycket tid på att styra mina tankar och att det stal mycket av min energi. Därför försöker jag att inte göra det längre och därför vandrar mina tankar mer fritt nu för tiden. Idag åt områden jag egentligen inte vill att de ska röra.

Eftertänksamhet och ifrågasättande av min egen förmåga och duglighet är temat. Mestadels fokuserat på tiden då jag försökte hjälpa min sjuka pappa.

Visst. Jag lyckades med somliga saker, viktiga saker. Han fick en god man som redde ut det stora trasselsuddet som var min pappas privatekonomi. Det blev bra. Riktigt bra till och med. Jag var även med och diskuterade pappas hjälp från kommun och hemtjänst. Där fick jag inte så mycket gehör. Jag var oerfaren och blåögd. Från början trodde jag att alla ville min pappas bästa. Nu vet jag förstås att så inte var fallet. Det fick jag, som så många andra, lära mig den hårda vägen.

Men det är inte det jag funderar på nu. Så här i efterhand ifrågasätter jag min egen omtanke, min egen känsla för en fadersfigur jag inte kände särskilt väl och nu alltså inte får möjlighet att lära känna heller. Jag kommer på mig själv att fastna i ett foto som pappa skickade till mig från sin mobil 2005/2006 någon gång. Det var det enda foto han någonsin skickade till mig. Sedan förstörde Parkinson hans hjärna snabbt och mobiltelefonernas nya funktioner var för pappa ett Mount Everest han inte mer kunde bestiga.

Jag ramlar ner i minnen där pappa och jag skrattar tillsammans, byter tankar via blickar som vi tror att bara vi förstår, funderar över vad pappa hade gjort med sitt liv om han inte fått barn när han var 20 år. Var det livet han fick det livet han hade önskat för sig själv? (inte slutet då förstås, ingen drömmer om ett helvetes-slut.) Förhoppningsvis fick han det, men kanske inte?

Tänk om jag hade orkat möta honom mer, prata med honom mer, ifrågasätta honom mer, kritisera och berömma hans olika val i livet mer. Men framförallt: Låtit pappa njuta mer av hans sista tid. Jag fokuserade alldeles för mycket på hans hälsotillstånd. Nu kan jag inte längre räkna alla de gånger jag bad honom sluta röka, inte dricka alkohol, inte, inte, inte, inte….! Så fel ute jag var! Jag borde ha tagit med mig en flaska gott vin att dela på, goda ostar och kallskuret. Suttit med honom på hans balkong och bara umgåtts. Kanske tagit en cigarett med honom istället för att banna honom som rökte. Umgåtts som normala människor gör. Det är min största ånger; att jag missade att vara nära pappa som person.

Så här ett halvår sedan han gick bort har jag tappat tron på lyckliga slut. Förr var jag övertygad om att livet går upp och ned men att ”allt i slutänden blir bra”. Efter att ha varit med pappa i hans sista strid mot Parkinson, Demens och mystiska infektioner får jag inse att livet blir vad det blir. Om jag har tur får jag uppleva ett bra liv. Om jag har tur…

Ironiskt nog spelar min Spotify just nu sången ”Flickan och kråkan”. Det är inte utan att jag känner mig som den skadeskjutna kråkan. Men det går över.