Mitt nästa steg i livet.

Idag insåg jag att mitt nästa steg kan vara precis i vilken riktning som helst. Att inget av alla de håll jag har att välja på är fel håll. Så min rädsla och oro som jag har burit med mig den senaste tiden är onödig.

Vad är viktigt i livet för mig?

Jag insåg även under dagen att det jag lagt störst vikt vid och det som tagit det mesta av min energi på sistone faktiskt är det som jag värderar minst i mitt liv, och därför borde få minst av min tid, mitt engagemang, min energi.

Det som är viktigt för mig är att jag mÃ¥r bra – och dÃ¥ menar jag inte bara fysiskt, utan kanske framförallt mentalt. Jag behöver känna att jag har min själ och mitt hjärta med i vad jag än företar mig. Annars mÃ¥r jag faktiskt riktigt förbaskat dÃ¥ligt. Jag kan inte fejka, jag vet inte hur man gör det utan att känslan av att ha kompromissat bort mig själv tar över. Andra kan. Men inte jag. Och det är ok. Jag är ok.

Jag kan bara leva på ett sätt. Mitt sätt. En stor del av mitt liv har jag fokuserat på att leva mitt liv så att andra kan se på mig och känna sig nöjda. Det har varit allt från familjemedlemmar och vänner till chefer och kollegor. Väldigt liten del av mitt liv har jag prioriterat att göra de saker som gör att jag tål att se min egen spegelbild, att jag tål att se mig själv i ögonen. När jag gjort välgrundade beslut har jag ofta god uppfattning om hur mina beslut berör andra och hur deras reaktioner kan komma att bli kring hur de uppfattar mig. Inte alltid, men oftast. Sällan har jag samma uppfattning kring hur mina val kommer att påverka mig. Hur min egen reaktion eller uppfattning kring min egen person kommer att påverkas efteråt. Och det är ok . Jag är ok.

Mitt liv de senaste 10 Ã¥ren har handlat om att göra nÃ¥gon form av karriär. Jag har gjort allt och offrat allt för att ”ta mig vidare” utan att lägga en tanke pÃ¥ VARFÖR jag behöver ta mig vidare. Och nu när jag tänker pÃ¥ det…. SÃ¥ behöver jag inte ta mig vidare. Och det är ok. Jag är ok.

Min framtid är oklar. Mitt nästa steg kanske helt enkelt blir att jag inte tar ett nästa steg. Jag kanske bor i en lägenhet i storstan, jag kanske bosätter mig i ett hus på landet, jag kanske arbetar på ett stort flashigt amerika-ägt företag i storstan, jag kanske bestämmer mig för att arbeta som kassörska på ett varuhus, eller som handläggare på något statligt verk. Inget av de där sakerna spelar längre någon roll för mig. Och det är ok. Jag är ok.

Jag är livrädd för den kroniska sjukdom min pappa drabbats av. Parkinsons sjukdom. Det namnet omfattar flera liknande hjärnproblem där somliga kan vara ärftliga och somliga inte. Ovissheten i att inte veta om det pappa har är ärftligt eller inte har fÃ¥tt mig att rusa genom livet. Jag har velat hinna sÃ¥ mycket som möjligt under sÃ¥ kort tid som möjligt sÃ¥ att jag även hinner leva lite innan jag fÃ¥r Parkinsons vid 47 Ã¥rs Ã¥lder. Samma Ã¥lder som pappa drabbades. Jag ville gifta mig och bilda familj för att slippa risken att vara ensam och sjuk när jag blir äldre. Jag har gjort en hel del ”rätt” och en hel del ”fel” i livet. Jag har inte sett en röd trÃ¥d, men nu ser jag den. Den röda trÃ¥den är att de flesta val jag har gjort, har jag gjort utav fel anledningar. Jag har varit rädd. Och panikslagen. Och Ã¥ngestdrabbad. Och det är ok. Jag är ok.

Det är dags att jag börjar leva mitt liv. På mitt sätt. Så som jag mår bra av och som gör att jag åter vill se mig själv i ögonen. I framtiden kommer jag att kunna se rakt in i min egen spegelbild och känna tacksamhet och stolthet över vem och var jag är och hur jag tog mig dit. Om Parkinson drabbar mig vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag faktiskt LEVDE när jag kunde.

Det som är viktigt för mig i livet nu är välmående, kärlek, skratt, glitter, harmoni, njutning, balans, m.m. I mitt liv framöver hittar jag väldigt lite utrymme för slit, gnet, Luther eller Jante. Och det gör inget. Det är ok. Jag är ok.