Berg- och dalbana kallas ett slags sluten rälsbana med många backar upp och ner […] Förutom backar upp och ner kan det finnas loopar och en så kallad ”heartroll” (vilket innebär att rälsen vrider sig ett varv runt sin egen axel)

Mitt liv sedan studietiden tog slut påminner mycket om en åktur i en berg- och dalbana. Jag klagar inte, för jag är väl medveten om att jag har det betydligt mycket bättre än många andra i samhället. Berg- och dalbanan har även inneburit många möjligheter för mig. Jag lyssnade på Per Holknekt på Personaldagen 2010 och om jag inte missminner mig helt nämnde han något om att för att underlätta att överhuvudtaget lyckas med något lär man hela tiden hålla på med något. Typ. Det sammanfattar nog rätt bra vad jag har haft för liv.

Min stora skräck har varit att stanna upp. Tänk er själv om er vagn skulle få stopp mitt i er berg- och dalbane-färd…? Det skulle inte vara särskilt kul. I värsta fall skulle vagnen kunna fastna upp och ner, ni ramla ur och… ja… DÖ. Nu menar jag inte att jag varit rädd för att jag ska dö. Inte fysiskt. Men jag har varit rädd att mitt engagemang för personalfrågor skulle dö eller att min kunskap från universitetet skulle bli gammal och oväsentlig. Så jag har rusat framåt. Snabbt har det gått, upp och ner, ryckigt, loopat, backat, okontrollerat emellanåt. Om jag snurrat runt min egen axel? Jodå, mer än en gång…

Idag tackade jag nej till ett fantastiskt erbjudande. Det var ett sånt där erbjudande som kan beskrivas bäst med en tanke: Tänk er att ni försökt ta er fram i en djungel, ingen stig, ingen riktig riktning och varje steg framåt har inneburit möda och besvär. Plötsligt – bakom ett jytter av växtlighet ser ni en motorväg…! En sån möjlighet sa jag nej tack till idag. Jag valde alltså att självmant gå tillbaka till djungeln, till buskarna, till kaoset och förvirringen. Varför? Först visste jag inte svaret, men vi kan väl säga att mitt undermedvetna fattade snabbare än jag. En motorväg, visst. Men till vad? Var det ens åt det hållet jag ville? Min magkänsla sa åt mig att motorvägen gick åt fel håll för vad mitt mål just nu är. Kalla det dålig tajming om ni vill. Men hela mitt jag ropade att den där motorvägen inte var min motorväg.

En ny tid har börjat i mitt liv. En lugnare, mer eftertänksam tid. Jag har blint rusat framåt under så lång tid att det nu är tid att stanna upp, kolla på kartan, lokalisera var jag hamnat och vart jag ska. Min vinst ligger inte i att hinna fram först längre.

Var på en föreläsning om oro och ångest ikväll med en kär familjemedlem. Anledningen till att jag var där var att familjemedlemmen ville gå och jag hängde på. Döm om min förvåning när jag var den som fick stora insikter med mig hem:

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag ha fler verkliga problem och färre påhittade…