”I never ever forget my story. My face is not sad, but sometimes, I am sad.” – MIKA – Any Other World (Spotify-länk)
Lyssnade på ett av MIKAs album idag när jag åt frukost. Det är skön gladpop mestadels och funkar bra som ”kicka-igång-dagen-musik”. Det jag däremot glömmer ibland är att hans texter ofta är en ganska stor kontrast till den lättsamma melodislinga han använder. Lite som människor.
Vi människor fejkar så bra, gör vi inte? Vi låtsas gärna att vi är stora och starka, att världen inte kommer åt oss, att yttre omständigheter inte får oss ur kurs. Sen vill vi gärna anses vara intelligenta, framgångsrika och socialt välanpassade. Jag är förstås inte ett dugg bättre. Sjävklart vill jag att andra ska se de bra sidorna av mig. Hur skulle ett samhälle fungera om vi alla vore tvärtom?
Många gånger har jag funderat över alla de missförstånd som sker i kommunikation mellan människor. Det verkar inte spela någon roll att båda talar samma språk, har samma bakgrund eller samma framtidsvisioner. Missförstånden kan ändå bli stora och svåra. Börjar inse att dessa fejkningar vi alla håller på med bör bära en del av skulden för dessa missförstånd. Inte känns det som ett helt galet antagande att vi har så fullt upp med att visa upp den där specifika bilden vi mejslat fram av oss själva, det som på sätt och vis är den produkt vi försöker sälja, att vi inte lyckas fokusera på ”den andra”?
MCSTENBERG 
Med risk för att framställa mig i en fantastisk dager, så vill jag reflektera så här:
Japp, känner igen mig såsom jag var tidigare. Innan jag tagit det steg som jag behövde ta. Det är klart att det många gånger är enklare att ”vara hipp, framgångsrik och fantastiskt trevlig”, men jag tror mer på det autentiska. Jag är nämligen övertygad om att om jag försöker framställa en annan bild av mig än den jag känner passar för tillfället, så kommer den som ”utsätts för” den bilden att känna att den inte stämmer. Kanske omedvetet, men om de är lite ”påslagna”, så kommer det att ringa en klocka – en klocka som indikerar att jag inte ”hänger ihop”.
Hm, svårt att beskriva, men jag är övertygad om att det autentiska är det som funkar i längden. För mig betyder det då att vara trygg i att det är ok att vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen och ”galen” när man är ”galen”…! Förstår du hur jag menar, Cecilia?
Ha’ en bra dag!
/Karin
Tack för dina reflektioner Karin. Jag tror att jag förstår hur du menar, och jag håller (i så fall) med. 😀 Det autentiska är bättre. Helt klart! Men det är lätt hänt, i alla fall för min del, att reflexmässigt ramla in i gamla beteendemönster som jag de facto VET är fel, när jag hamnar i situationer där jag känner mig osäker och/eller obekväm. Med andra ord. Jag har väl inte ännu lyckats känna mig bekväm i att känna mig obekväm…? Och sedan dessutom kunna visa det för andra… Snarare känner jag det som ett nederlag, en svaghet, som jag försöker måla över med lite personlighet-make-up.
Cecilia – du sätter fingret på nåt som är ganska utbrett i vårt samhälle – Jante + Luther = vad ska folk säga. De här tre bidrar till att skapa fasader eller som du skriver – fejkningar. Hur få bort dem? Det tror jag kräver ett eller två generationsskiften till.
Karin – jag förstår hur du menar! 🙂
”Ett eller två generationsskiften till.” Det jag tyckte var jobbigast att inse när jag läst sociologi var insikten om hur oändligt mycket tid det tar för samhälls- och medborgarutveckling. Men, det är klart att det är så. Det behöver nog få ta sin tid. Jag får väl helt enkelt börja med att förändra mig själv och kanske – förhoppningsvis – smitta av mig rejält på min omgivning. Börja på gräsrotsnivån…