För flera år sedan skrev jag ett inlägg om A-människor vs. B-människor. Det inlägget skrev jag alltså för länge sedan och jag har med tiden danats om till mer av en hybridmänniska. Lite A och lite B, dvs anstränger mig hårt för att uppfattas som en A-människa i veckorna för att lagom till helgen go all in och njuta av att vara en B-människa på helgerna.

Än idag ser jag sprickor i vad arbetsgivare önskar när de anställer människor. De vill helst ha människor som fungerar som robotar. Som vaknar och går upp samma tider varje dag. Men när de är vakna ska det vara kreativa och nytänkande. Gärna varje dag mellan kl 8-17. För det är ju så kreativitet fungerar. Verkligen.

Min avslutning på mitt blogginlägg från 2010 var:

Jag förstår varifrån normen om 8-17-människor, dvs A-människor, kommer ifrån, men jag förstår inte varför den normen lever kvar nu när den typ av samhälle som normen grundar sig på är utdöende.

Idag läste jag en artikel i SvD Näringsliv som behandlar samma ämne, nämligen morgonmänniskor vs kvällsmänniskor. Är morgonmänniskor per automatik mer produktiva eller effektiva än kvällsmänniskor? Artikeln hette ”Karriärraketen startar i svinottan”. Som att det vore ett faktum – ”om du inte går upp i svinottan kan du glömma din karriärraket!”

(Det skulle för övrigt vara intressant att veta vilka kriterier SvD Näringslivs författare använt sig av för att bestämma vad som räknas som en karriärraket. Vad som skiljer en vanlig tråkig karriär mot en så mycket häftigare Karriärraket…)

En bit ned i texten. Förlåt mig. Jag menar – en BRA BIT ned i texten kan vi läsa följande kommentar från Samuel West som forskar om kreativitet och organisationspsykologi vid Lunds universitet:

”Att vara morgonpigg är en statusmarkör som går långt tillbaka i tiden, enligt Samuel West.
– Det finns en seglivad föreställning om att den som går upp tidigt har mer disciplin och en högre moral än någon som är vaken till sent på natten. Men vi måste inte längre gå upp klockan fem för att mjölka korna. För de flesta räcker det med att vara på jobbet klockan åtta.”

Tack Samuel.

Men du kunde väl ändå ha sagt klockan nio…?