Åh! Hejsan! För visst är det väl du? Mr Bublé? Mr Michael Bublé? Vad roligt att snubbla på dig här i mitt vardagsrum just idag…! Jag måste bara få berätta att du verkligen helade mig julen 2011 med din sång Cold December Night. Under jularna sedan dess har samma låt varit min favorit julsång.

Men i år gör den mig, av någon anledning, snarare ledsen. Det är förstås inte ditt fel Mr Bublé. Det är inte du, det är jag… Livet går fram och tillbaka upplever jag det som. Ena julen är livet fantastiskt och jag har allt jag någonsin velat ha. Ett annat år är det kaos just vid jul och hela livet är upp och ned. Ytterligare något år går och vips mår jag bra igen. Så snurrar det på.

I år mår jag bra. Jag mår bra på så sätt att många av pusselbitarna som jag saknade 2011 numera finns och dessutom på ”rätt plats”. Samtidigt upplever jag att jag tappat bort andra bitar nu. Kanske är det så livet är? Att livets olika faser ständigt saknar några pusselbitar. Kanske är det ok ändå. Kanske.

Den insikten stör mig ändå, insikten om att jag kanske aldrig någonsin kommer att få allt jag längtat efter – samtidigt. Jag känner faktiskt inte en enda människa som har allt. Det är som att samhället i stort är fullt av människor som är mer eller mindre trasiga. Inte nödvändigtvis helt trasiga som i kaputt, men kantstötta. Som den där gamla muggen i skåpen jag inte lyckats förmå mig att slänga. Kanske är det ok att gå runt och vara kantstött. Kanske.

Feliz Navidad, sjunger du för mig nu, Mr Bublé. Tack för det och Feliz Navidad tillbaka! Har du märkt hur livet är långt och kort samtidigt? Hela tiden färdas i alla fall jag mellan ”Jösses, vad långt det är kvar tills jag får gå i pension” och ”Vad fort tiden går, jag hinner knappt blinka så har ännu ett år gått och det är jul igen”. Visst är det märkligt hur ett år kan uppfattas vara så kort bakåt och samtidigt så långt framåt?

Nu vill jag försäkra dig om att jag fortfarande är nykter, Mr Bublé. Så småningom är det dags för lutfisk och julöl, men än så länge är jag bara, som jag blir varje år, lite melankolisk och eftertänksam. Kanske är det ok att vara melankolisk? Och eftertänksam? Kanske.

Jag saknar min egna familj. Den jag växte upp i. Eftersom jag inte själv kunnat fylla på den med yngre generationer blir den mindre och mindre för varje år som går. Själv blir jag äldre och äldre. Det är en ekvation jag har svårt att få ihop. I min egen värld är jag fortfarande ung och har livet framför mig. Du vet den där tanken vi alla haft som yngre: ”Det där hinner jag göra sen!” Mitt problem är att sen är här nu. Och jag har ingen aning om hur jag ska göra med mitt vuxna nu som samtidigt är min ungdoms sen.

Familjebildande-frågan är svår. Jag tror att ni män har det lättare där, Mr Bublé. Ni kan leka hur länge som helst. Bli ihop med en ung kvinna och få barn när ni är 70 år. Kanske är det ok att som kvinna välja att vara barnfri. Känslan växlar ofta mellan att känna mig barnfri och barnlös. Den ena känslan positiv och självvald, den andra raka motsatsen. Kanske är det ok att inte kunna välja vad jag vill, att inte vara synsk och veta hur jag tänker om 5 år när ”loppet är kört”. Kanske.

Nej du Mr Bublé, nu måste jag dessvärre lämna dig och fokusera på annat. Jag tackar för vår trevliga pratstund, den var oväntad men uppskattad, åtminstone från min sida. Men du förstår, nu har min älskling lagat mat åt mig och till och med gjort sin egen senap.  Kärleken vinner alltid till slut. Värmen och glädjen tar över och drar mig tillbaka till verkligheten. Verkligheten är ok. Till och med bra.

Pusselbitarna som skapar min verklighet har egentligen aldrig passat ihop bättre än nu. Stort TACK Mr Bublé för att du helade mig och hjälpte mig hålla modet uppe den där julen 2011 då allt var så rörigt och trasigt. Nu får jag möjlighet att njuta här i mitt vuxna nu (och mitt yngre jags sen).

God Jul!