Tio år senare…

Jag har under en tid umgåtts med många som är ca 10 år yngre än mig, give or take. Jag har blivit avundsjuk på de andras – de yngres – driv, deras idealism, deras hoppfulla framtidstro och deras känsla av att hela livet ligger framför dem. Att de har hela livet på sig att göra vad de vill.

Själv har jag levt 10 år längre. Idag funderade jag på var jag själv var för 10 år sedan. Vilken person jag var då och vem jag har blivit sedan dess.

För tio år sen hade jag nyligen gått igenom min första separation. Jag bodde ensam för första gången i mitt liv och njöt av varje dag av frihet. Samtidigt som jag grät nästan varje dag för att mitt liv inte hade blivit som jag önskat. För tio år sen kom min tydligaste insikt om att livet ofta är underbart och svårbemästrat precis samtidigt.

För tio år sedan hade jag inte ännu blivit tillsammans med personen som skulle bli min man längre fram. Alltså hade jag vare sig gift mig, försökt få barn och inte kunnat eller skilt mig. För tio år sen låg stora delar av mitt liv framför mig. Samtidigt kände jag mig redan då betydligt äldre än jag var.

För tio år sedan var jag tillsvidareanställd på ett bra arbete som butikssäljare. Jag hade ägt och sålt en villa med stor härlig trädgård på landet, bodde efter separationen i en kollegas 2:a-handslägenhet i stan. Jag ville byta bransch men visste inte då till vad. Till något som inte skulle innebära att jag skulle lyfta tunga kartonger och backar när jag var 55+ och kroppen börjar ge upp. En väldigt flummig, icke färdigtänkt målbild. Jag var på väg någonstans även om målet inte var tydligt. Samtidigt upplevde jag att jag stod och stampade på samma fläck.

För tio år sedan hade jag förvisso en kroniskt sjuk pappa. Men medicinerna hjälpte honom mycket på den tiden. Han och mamma levde tillsammans i vad jag uppfattade som en lycklig relation. Eller i alla fall i en välfungerande symbios. Jag funderade inte så mycket på det. Allt var som det skulle. Själv fokuserade jag mest på mig. På mitt liv, min framtid, mina möjligheter och utmaningar.

Nu, tio år senare, är mitt liv ett annat. Mina föräldrar har skilt sig. Själv har jag gift mig, inte kunnat få barn, skilt mig. Jag har studerat till personalvetare, efter ett par försök till studier som inte stämde först, och jag har flyttat ca 8 ggr beroende på hur jag väljer att räkna. I somras begravdes min pappa. Mina byten av arbetsroller och företag har ofrivilligt blivit rätt många.

Det var under de här 10 åren jag växte. Som jag blev den jag är idag. Det har varit en resa med många skratt och många tårar. Precis som livet ska vara. Jag är inte längre rädd för att livet inte går enligt plan. Visst kan jag bli frustrerad när livsresan krumbuktar sig och tar längre tid än jag tänkt. Men samtidigt. Krumbukterna är det som gör livet så intressant. Min egen uppfattning är att det är i krumbukterna vi utvecklas och mognar.

Så. Mina 10 år yngre vänner. Jag är inte längre avundsjuk på er, även om jag kan sakna det ni har, det ni ser, det ni upplever. Men samtidigt inser jag att jag inte kan gå tillbaka. Jag kan bara gå framåt. Precis som ni. Trevlig resa och glöm inte säkerhetsbältet! 🙂

Intervjubild Clas O (foto Lasse Modin) ed.

6 thoughts on “Tio år senare…

  1. Nej livet blir ju inte alltid som man tänkt sig, men förhoppningsvis blir det bra och kanske till och med ännu bättre!

    1. Tack för din kommentar. Absolut är det så. Det är som sagt det jag både gillar och ogillar med livet.
      Hoppas allt är bra med dig! 🙂

  2. Härlig artikel Cissi, känner igen mig i den. Livet tar de mest märkliga vändningar och man får många gånger parera. Visst tusan önskar jag ibland att jag var 10 år yngre, men å andra sidan, är det inte så mycket man kan göra åt det. Livet finns där vi är för stunden och det gäller bara att leva i den, imorgon har vi ingen aning vad som händer 🙂

  3. Tack Stefan! Jag håller med dig i att livet är här och nu. Rent siffermässigt bryr jag mig inte så mycket om de där 10 åren, det var det här med inställningen jag reagerade på. Att den har förändrats hos mig. Eller utvecklats väljer jag nog att kalla den från och med nu. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s