Det här inlägget kommer inte ha någon som helst HR-inriktning. Eller. Äsch. Kanske. Troligen inte.

Idag har jag fajtats med Goliat och jag kan direkt meddela att jag inte är någon David. Jag förlorade rätt och slätt och förbaskat ont gjorde det när marken försvann och luften tog slut. Jag gick sönder nånstans på förmiddagen och har ganska precis lyckats pussla ihop delarna av mig till en helhet igen.

Min pappa har parkinsons sjukdom. Jag har nog nämnt det tidigare. I augusti/september varje år har jag ”äran” att bli inbjuden att närvara vid olika typer av omvårdnadsplaneringar eller vad jätten nu väljer att kalla det. Helt enkelt är det möten där LSS-handläggare, enhetschef, ledsagare, hemtjänst, god man och en eller fler anhöriga närvarar för att diskutera fram bästa lösningen för pappa. Trodde jag.

Det har visat sig att vad de här mötena egentligen handlar om är att å ena sidan pinka in sitt revir för att sedan knuffa bort ansvarsfrågan. Och framför allt. Ingen av jättens medarbetare vill vara den som måste betala notan.

Mitt i denna cirkus sitter då jag och önskar att pappas tillvaro ska bli bättre, att hans liv ska få bli mer hans eget, att han ska få ett så ”normalt” liv som möjligt där både min pappa och hans sjukdom får plats. Det är det inte någon annan som riktigt prioriterar först. I alla fall lyckas de inte förmedla det till mig som anhörig. Nu menar jag förstås inte att de inte bryr sig om pappas situation alls. Verkligen inte! Klart de gör! Men. Deras högsta prioriteringar ligger i själva se bra ut inför sina chefer, att minimera risken att göra bort sig själva.

Idag bestämde jag mig. Idag var sista dagen jag närvarade vid ett sådant möte. Slutresultatet kommer inte att bli annorlunda om jag inte är där. För ingen lyssnar. Jo, fel, de lyssnar, klappar mig på huvudet och säger ”Det är trevligt att se att du är så engagerad i din pappas situation. Verkligen!” Men i slutänden har jag absolut ingenting att säga till om. Punkt.

Allt grundar sig i jättens budgetar och ansvarsförsäkringar. De kommer alltid att kunna dribbla bort mig där.

Det som gör mest ont är inte min egen förlust, den att jätten trampar all over me. Det som gör mest ont hos mig är att jag inte lyckas ”rädda pappa”.