Jag lärde mig två nya begrepp när jag häromdagen läste Fatima Gröndals artikel hos suntliv.nu. I artikeln nämns glasväggar, glastak och glasstup som anledningar till att kvinnor på chefspositioner väljer att lämna sina positioner:

Glasväggarna är de normer och strukturer som upprätthåller den horisontella uppdelningen, där kvinnor tenderar att bli chefer för områden som har lägre status och mindre resurser. Begreppet glastak är ett sätt att åskådliggöra strukturer som gör att kvinnor har svårt att klättra uppåt i hierarkierna.

Samtliga kvinnor i studien kan sägas ha passerat glastaket, i och med att de uppnått chefspositioner. Men det är ingen garanti för fortsatt framgång, betonar Tuija Muhonen. Tidigare organisationsstudier har identifierat vad som benämns som ”glasstup”: Att kvinnor oftare än män utses till chefspositioner i samband med nedskärningar eller omorganisationer. 

Eftersom kvinnor generellt har sämre karriärmöjligheter kan de vara mera benägna att anta sådana riskfyllda erbjudanden. Men om de misslyckas riskerar de att behöva bära konsekvenserna ensamma, vilket kan resultera i utbrändhet eller omplacering.

Ok. Här finns benämningar för varför kvinnor väljer att gå ifrån sin ledarpositioner. Finns det även benämningar för varför män väljer att gå ifrån sina chefsjobb? Det är verkligen inte ovanligt att män går in i väggen, att män inte känner att de har kontroll, att män inte klarar av vad de åtagit sig att göra. Ändå… Det är inte särskilt ofta de utsätts för undersökningar som denna. I min värld är beskrivningarna i den nämnda artikeln ytterligare en stigmatisering av hur det är att vara ”kvinna i arbetslivet”. Det finns en underliggande ton i de här beskrivningarna som gör kvinnan till ett offer (stackars kvinnliga chef som känt sig tvingad att lämna sin ledarposition). Det är en ton som jag, som kvinna, som anställd, som anställningsbar arbetstagare som en dag förväntar mig en chefsposition, känner mig väldigt obekväm med.

Samtidigt har jag sedan långt innan jag lärde mig ordet feminism ansett att det är en viktig fråga att alla individer ska kunna ha möjligheten att ta sig vidare från sin nuvarande situation/position – att utvecklas och bli bättre. I min drömvärld ska det inte spela någon roll om jag är kvinna, man, rik, fattig, sjuk, frisk, mörk, ljus… ja, ni fattar. Vem jag än är ska jag ha möjligheten att ta mig vidare framåt – om det är vad jag vill.

Vad som verkar vara skillnaden mellan mig och många idealister som ofta för debatter kring de här frågorna är att jag inte någonstans skriver att det ska hända på en gång, att det är gratis eller att någon kommer att servera denna möjlighet till utveckling på ett silverfat. Jag tror på svett, blod och tårar. Om du verkligen vill ha något, drömmer om att nå ett mål, då anser jag det är upp till var och en att kämpa sig fram. Om du verkligen vill något är min övertygelse att du tar dig dit. Eller åtminstone en bit på vägen.

Så även för kvinnor. Exempelvis: En kvinna, precis som en man, måste göra undersökningar innan hon antar en anställning som chef. Om det finns tecken på tex kommande nedskärningar så kanske hon inte bör ta det jobbet. Om hon inte är som jag som anser att det är värt risken för nederlag i förhållande till chansen att verkligen visa vad hon går för och därmed kunna komma vidare. Det är väl en värderingsfråga som var och en måste ta ställning i?

Jag är däremot inte emot forskning och undersökningar om hur olikheter ser ut. Information är makt. Ju mer jag vet om den omgivning jag ska ta mig fram i, desto bättre förberedd är jag att anta utmaningarna. Det kan väl inte vara dåligt?