Jag har helt slutat med cigaretter. Det var inte ens särskilt svårt. Eller mjo, men inte så svårt som jag hade föreställt mig.

Alkohol och jag är goda vänner. Vi ses rätt sällan och när vi ses är det i måttliga mängder.

Mitt kaffedrickande är under kontroll. Oftast.

Men det finns en drog jag inte kan hantera – Perfektionism!

I min värld måste jag vara den perfekta researchern och administratören. Om jag inte är det kommer nämligen mina chefer att förakta mig, snacka skit om mig bakom min rygg och värst av allt – skratta åt mig. I min värld, alltså. Inte alls i mina chefers värld.

I min värld måste jag även vara den perfekta hustrun. Om jag inte är det kommer nämligen min man att sluta älska mig, snacka skit om mig till någon 25-åring med blont hår och smal midja och värst av allt – de skulle gemensamt sitta och skratta år mig bakom min rygg. Åter i min värld. Inte i mannens värld. Han blir troligen mer less på mig för att jag inte kan släppa loss mer, för att jag inte kan bjuda mer på mig själv och mina tabbar.

I min värld måste jag vara det mest omtänksamma och fantastiska barn min parkinsonsjuka pappa har fått. Om jag inte är det kommer nämligen pappas sjukdom att bli sju resor värre och då kommer resten av släkten att snacka skit om mig, förakta mig bakom min rygg och givetvis sluta älska mig. I min värld. Inte i mina släktingars värld.

Just nu är jag inne i period när inget av ovanstående fungerar.

Mina chefer försöker hjälpa mig hitta ny tjänst, för det vikariat jag har tar slut om någon månad eller två. Det har inget att göra med huruvida jag varit perfekt eller inte. Verkligheten ser bara ut så här. Anställningen tar slut, jag visste det från början. Ändå. I mitt huvud ringer ”om jag bara hade varit perfekt nog så hade de skapat en ny tjänst för att ha mig kvar.” Nej. Så går det faktiskt inte till.

Min pappa har Parkinsons sjukdom. Nu vet jag att det finns sjukdomar som är mer akuta och mer svåra. Men vad kan jag säga. Parkinson är inte en rolig sjukdom det heller. Pappas sjukdom har inget att göra med huruvida jag är en perfekt dotter eller inte. Sjukdomsbilden blir vare sig bättre eller sämre beroende av den faktorn. Pappas tillstånd försämras och förbättras på det mest lynniga sätt. Vi har inte hittat några vettiga orsaker som skulle kunna förklara förändringarna. Ändå blir pappa sämre. Visst, vissa dagar blir han även bättre. Men oftast blir han sämre. Det är så sjukdomen ska bete sig. Ändå sitter jag här och tänker: ”Om jag bara hälsat på oftare, om jag bara följt med honom ut, om jag bara ringde honom oftare så skulle allt vara bättre!” Men nej. Åter igen nej. Så fungerar det inte.

Mannen gillar inte när jag nämner honom i bloggen. Eller på Twitter för den delen. Så jag skriver inte mer än att det är komplicerat för mig att bjuda på mig själv och mina tabbar när allt jag själv ser är otillräcklighet. Vad är det att bjuda på? Men jag börjar förstå att lösningen inte finns i inbundenhet, ihopbitande eller övermålning. Annars är just det en av mina styrkor. Envisheten. Att kunna bita ihop och köra på när det krävs. Men att använda det som livsstil är bara fel.