Elvanse omgång 2

En del av mig är så trött på det här med ADHD och medicinering. Samtidigt har jag svårt att släppa taget om min inre bild av hur bra mitt liv SKULLE kunna bli OM jag får till det här med medicineringen.

Så.

Nu i höst har jag i samråd med läkare börjat om med Elvanse. Jag har testat den förut, för drygt ett år sedan, men fick avbryta efter ett par månader då min läkare oraoade sig för att jag ”brände ljuset i bägge ändar”. Dvs, var på väg att bli utmattad. Nu testar vi igen och ser vad som händer.

Startade med en dos om 30 mg/dag som jag tagit i ca 4 veckor. Det är en låg dos som brukar ses som en infasningsnivå, även om en del också väljer att stanna på 30 mg. Det gick bra. Kändes dock som lite för låg dos för mig eftersom min hjärna ändå ”smiter” ifrån mig lite för ofta ändå. Har därför gått upp till 40 mg/dag nu, för tre dagar sedan. Sjuksköterskan var avdramatiserande och försökte lugna mig med orden ”det är en så liten skillnad/höjning, så du kommer säkert inte ens märka av några biverkningar…”

Eller hur.

Nackdelen med att ha varit motståndare till knark hela livet verkar vara att jag inte har någon som helst tålighet för de här ADHD-medicinerna. Att höja dosen med 10 mg har påverkat mig nästan lika mycket som när jag startade från noll med 30 mg.  Ångest, tom i bollen på ett otrevligt sätt (när kroppen vant sig blir det på ett behagligt sätt), trött, gnällig, lättirriterad och huvudvärk. Livet känns meningslöst och torftigt. Ointressant. Grått. Jag sitter mest bara och längtar efter att medicinen ska gå ur kroppen så här de första dagarna.

Jag har förstått att det finns många med ADHD som är skeptiska till att äta mediciner. Jag förstår dem till viss del, eftersom de inte hjälper så bra i början. I alla fall funkar det så för mig. Det tar nästan två-tre veckor för min kropp att fungera bra på Elvanse. Men då funkar det å andra sidan riktigt bra. Med tanke på att många med ADHD har svårt med det där som kallas tålamod är det föga förvånande att många väljer bort mediciner.

Well, well. Jag VET ju att det funkar bra när min kropp accepterat läget, eftersom jag har mina tidigare 4 veckor att jämföra med. Så jag håller ut och fortsätta pina mig igenom eländesdagarna. För vet ni. Sen. När det funkar. Då har jag bland annat fått ett normalt fungerande minne. Bara en sån sak! Dessutom en lugn kropp och en hjärna lugn nog att kunna fokusera, då det bara är några få tankar på gång samtidigt istället för massor.

Ändå… Det är en dubbel känsla för mig, att medicinera för att bli en mer välfungerande person. En del av mig vill få vara som jag är, men jag har ju själv beslutat att den jag är inte duger. Skam är en stor del av det. Med skammen följer låg tillit till min egen förmåga och varierande självförtroende. Dessutom en ständigt närvarande stress över vad jag glömmer bort härnäst. För jag glömmer ständigt, jag missar små detaljer, tappar bort tiden, fumlar, snubblar… Sen vips har jag järnkoll, minns plötsligt vad någon skrivet på sidan 7 i ett PM på jobbet och kan citera det, hjälpa andra med kniviga frågor – u name it. För att sedan, en sekund senare inte ens minnas namnet på personen jag pratar med. Jag är briljant och hopplös om vartannat. Ni vet det. Jag vet det. Ni tycker jag borde skärpa till mig. Jag tycker att jag borde skärpa till mig. Jag vet (tyvärr) att jag inte kan. Det vet inte alltid ni.

Jag skäms ständigt över mitt dåliga minne, att jag så lätt och ofta glömmer bort saker, tider, vad mina vänner heter, filmer, orter… Det där ni läser om vad gäller teflonminnet som orsakas av stress? Eller att åldern tar ut sin rätt och det blir svårare att hitta fram till rätt tankespår? Det är min vardag, med eller utan stress eller ålder (när jag inte medicinerar). Så har det varit hela livet och jag har varit så arg på min hjärna som inte kunde memorera vad te.x. städerna i Sverige hette till läxförhören i geografi i grundskolan, eller varför multiplikationstabellen tog mig en hel evighet att repetera in. Mina föräldrar utgick ifrån att jag inte övat. Det var delvis sant. Jag övade inte tillräckligt mycket. På sikt övergick det till att jag faktiskt inte ens övade, eftersom jag tyckte mig veta att det ändå inte skulle fastna något i den där hopplösa knoppen jag tilldelats. För ingenting fastnar. Det är liksom min hjärnas grej. Så varför ens försöka.

Jag blev klokare med åren. Anar att det hade med mina föräldrar att göra, att de lyckades få mig att inse att jag behöver öva mer. Med tiden insåg jag att jag måste öva/repetera/träna dubbelt så hårt för att minnas hälften så mycket. Så det har varit min grej sedan dess. Slita som ett djur för att i slutändan ÅTMINSTONE framstå som en medelmåtta. Idag har jag till och med en akademisk examen. Få gånger har jag tackat så ofta för min sega envishet i kombination med någon form av trotssyndrom som när jag gav mig sjutton på att skaffa en kandidatexamen. Dessutom med högsta betyg i mitt fördjupningsämne. Det låter inte så stort kanske, för vanliga människor som har magister/master-nivåer att stoltsera med. Men för mig… Stordåd!

Men vet ni? Jag börjar bli trött. Efter att ha pinat mig själv i väldigt många år börjar jag längta efter vila. Vet inte om det är 40-årsåldern som gör sig påmind, men jag ser inte längre det lika spännande/utmanande att kämpa dubbelt så hårt för att nå hälften så långt.

Därav medicineringen.

Därför kämpar jag på med de förbaskade små kapslarna ett tag till.

Got-Distracted-For-5-Seconds-And-Forgot