Livet alltså. Ibland rullar saker på som det alltid har gjort. Ja, till och med för en annan med ADHD. Sen kommer faser i livet där det liksom snurrar till sig. Där flera nya intryck kommer samtidigt och vänder upp och ned på min tidigare uppfattning om saker, min världsbild och/eller självbild.

Den här sommaren blev en sådan tid för mig. Eller det började redan under våren. Dödsfall bland nära och kära har en förmåga och ställa saker på sin spets för mig. Under kort tid har jag förlorat två personer ”som alltid har funnits” utifrån hur jag har upplevt dem. På ytan ser jag nog ut som att jag hanterar det rätt så bra. Men på insidan snurrar min värld på ett annat sätt nu. Jag blir mer ifrågasättande mot mig själv, mina livsval, hur mina dagar ser ut, mm. Lever jag livet till fullo (vad det nu innebär)? Är inte livet för kort för att ödsla tid och energi på vissa saker, situationer, personer eller arbete? Vore jag en lyckligare människa om jag förändrade vissa grejer? Och vad är egentligen lycka? En tillfällig känsla som kommer och går? Är det verkligen något att eftersträva?

Ni ser ju. Hur ska man kunna dra några slutsatser om något alls i den interna virvelvinden…?

Ändå; jag inser en massa saker om mitt liv, om mig själv och om andra. Får för mig att jag vill ändra vissa saker. Stoppar upp mig själv från att ta några stora beslut med insikten om att jag är i affekt just nu och mest bör fortsätta som vanligt, med de personer som jag är trygg med och som känner mig, i de situationer som jag redan kan istället för att kasta mig in i nya – och fortsätta på vägen fram i det arbetsliv jag valde för mig själv långt innan det här kastade in en känslomässig orkan in i mitt hjärta och hjärna.

Så om ni ser mig sitta och fundera över något, inte riktigt får saker ur händerna som jag brukar, inte tar lika många initiativ som tidigare. Bare with me. Ge mig tid. Fråga mig gärna hur jag mår även om jag troligen svarar något schablonmässigt tillbaka. Bara att få frågan värmer mig och får mig att känna mig tryggare i känslostormen.

Liv och död. Det mest självklara för oss människor egentligen. Vi föds och vi dör. Samtidigt är det senare så sorgligt, så definitivt, så… slutgiltigt.