Ge upp eller kämpa?

Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?

Stigma o mobbing

”ett förakt mot grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen”

Ju mer jag funderar på det här med sociologisk stigmatisering desto mer övertygad blir jag om att jag har svårt att vara en del av en samhällsnorm. Det där att vara vanlig, som alla andra, försvinna in i massan, är något som jag i perioder av mitt liv har eftertraktat men inte kunnat upprätthålla på längre sikt. Jag är en nomad, en vandringsmänniska, en person som är oförmögen att stå still och leva mitt liv i ett statiskt tillstånd. Jag är i ständig rörelse oberoende av om det är frivilligt eller tvångsmässigt. Kvicksilver. Rastlöshet. Nyfikenhet. Febrig.

Jag är inte en total normbrytare utan håller mig mer på gränsen för vad som är socialt accepterat. Lite som att vilja gå så nära klippkanten som möjligt utan att ramla ned. En del människor förstår inte tjusningen med att ”nästan ramla över kanten” medan en del andra blir antingen avundsjuka eller triggade att vilja vara ännu närmare kanten än jag redan befinner mig. Hur eller hur. Det jag vill med mitt ibland utmanande sätt att leva är att påverka andra människor att utmana sig själva och sina invanda rutinmässiga tankemönster.

Det är mitt eget mål, men det är inte alltid vad jag åstadkommer. Ibland provocerar jag. PUNKT. Jag skadar mina medmänniskor istället för att utveckla dem. Då svider det till hos mig, då kostar det på och ibland är priset för högt. Både för mig och för andra. När jag utmanar andras tankesätt riskerar jag mer än jag vill kännas vid. Jag utsätter mig själv för ett strålkastarljus jag egentligen inte trivs i. Jag beskådas och bedöms. Något jag inte heller är bekväm med. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är väl medveten om att jag inte är älskad av alla. Eller ens omtyckt. Jag vill gärna hävda att det inte rör mig i ryggen, att det är de andras förlust. Men så är det förstås inte, så upplever jag det inte alls på insidan. Föraktet som kommer från den sociologiska stigmatiseringen svider.

Det är här mina funderingar kring stigmatisering kommer in, och de beblandar sig med mina tankar kring mobbning på arbetsplatser.

Många gånger har jag stått frågande kring fenomenet mobbning på arbetsplatser. Hallå. Vuxna människor gör barnsliga saker mot varandra. Min frågeställning landar ofta i ”hur kan vuxna människor bete sig så urbota dumt och ogenomtänkt?” Med barn som mobbar andra barn finns ju någon form av förklaring i ”de är så unga, de förstår inte bättre”.

Stigmatiseringen av enskilda individer på en arbetsplats är för mig ett tydligt tecken på att den rådande organisationskulturen inte innefattar vare sig respekt, acceptans eller förståelse. Att mobbning-problematiken sedan inte tas tag i av vare sig andra medarbetare eller ledning visar än tydligare på en rädsla att själv riskera att bli en av de stigmatiserade. En rädsla som även den grundar sig i en oförlåtande organisationskultur som jag ser det. Lösningen kring mobbningproblem på både arbetsplats och skolor fokuseras ofta på att förflytta den som blivit mobbad. Den lösningsformen har retat gallfeber på mig många gånger under åren: ”Inte nog med att individen behövt utstå dålig behandling, när försök till lösning ska ske är lösningen att putta samma individ ännu mer åt sidan, ut ur gemenskap och grupptillhörighet..?”

Nu ser jag det annorlunda. En person som stått ut med att varje dag möta förakt, hårda ord, hån och gud vet allt, bör inte tvingas arbeta kvar i en oförlåtande organisationskultur tillsammans med sina plågoandar. Den personen bör istället snabbt förflyttas till en arbetsplats med en bra organisationskultur, där medarbetare och ledning använder just respekt och acceptans som ledord. På så sätt ges en möjlighet för den stigmatiserade och mobbade individen att landa, att hitta sig själv, att hela såren som faktiskt uppstår vid stigmatisering.

Samhället har hårdnat. Kravet på konformitet likaså. Homogena arbetsgrupper blir allt vanligare men samtidigt mer problematiskt med tanke på att samhället inte ser ut så längre. Det känns som att vi i Sverige fastnat i ett läge där vi krampaktigt håller fast vid en förlorad tid, ett förlorat samhälle. Vi håller fast i det gamla via social kontroll, övervakning, rädsla och detaljstyrning. När är vi redo för den nya tiden? För det nya samhället?

Olikheter föder utveckling. Olikheter behövs.

Säljsekten

Jag har jobbat på The Phone House. Självklart blev jag nyfiken på Dokumet Inifrån-avsnittet Säljsekten#saljsekten ). Jag hann inte se hela programmet, men förstår nog ändå vad SVT ville visa för bild av företaget.

Själv är jag kluven mot The Phone House personalpolitik. Jag var det redan när jag arbetade där som extrasäljare i en av deras butiker under studietiden. Ganska snabbt hade jag en klar bild av att The Phone House inte var företaget jag skulle bli gammal på och det berodde framförallt på att den personalsyn ledningen verkade ha inte alls passade ihop med hur jag ansåg att det borde gå till. Det var mitt val att inte bli långrandig där. Inte deras.

The Phone House är tydliga med vilken arbetskraft de vill ha. Eller fel. The Phone House är tydliga med vilken typ av arbetskraft de inte vill ha. Man är inte bättre än vad den senaste veckans/månadens säljstatistik visar att du är. Håller du inte måttet ser de till att du inte vill vara kvar. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut om du arbetat där länge, annars borde inte så många arbeta kvar i flera år, vilket många faktiskt gör. Och trivs. Eller åtminstone vantrivs de inte nog för att leta annan sysselsättning.

För att lyckas med den typ av försäljning som The Phone House (och många andra säljföretag inom elektronikbranschen) jobbar med krävs det att du är något av en adrenalin-junkie. Du måste få dina adrenalinkickar av att ha gjort en bra deal, att ha lyckats övertyga någon om att köpa något de från början inte alls hade tänkt köpa. Av omvärlden kallas det manipulation, i säljyrket kallas det för att måla en tavla. Du måste kunna måla ditt motiv så bra att andra tror att den är äkta. I början av ”Säljsekten” nämns hur mycket pengar rekordsäljare tjänat. Redan här målar företagsledaren, fast den här gången för en blivande anställd istället för en kund.

Rekordsäljare finns alltid, inte bara hos The Phone House, utan hos alla säljfokuserade företag. De säljarna är oftast inte särskilt bra  medmänniskor. De är antagligen manipulativa, ser i stort bara till sin egen och företagets plånbok, de är ofta nonchalanta/otrevliga mot kunder med reklamationsärenden, osv. De här personerna är å andra sidan inte heller anställda för att vara bra medmänniskor, utan bra säljare. Och de lyckas, de där rekordsäljarna.

Alltså. Man kan diskutera fram och tillbaka huruvida ett företag tar sitt ansvar för personalen. Själv upplever jag det som att The Phone House tar bra hand om sina bästa och sina bra säljare/anställda och gärna gör sig av med övriga. Helst så fort som möjligt och ibland på ett på gränsen till oetiskt sätt.

Samtidigt är de tydliga med vilken typ av anställda de vill ha. Jag är en förespråkare av att företagsledningar själva ska få välja ut vilka de vill ha som anställda och att anställningstryggheten på individnivå ibland står i vägen för det. Ju tydligare ett företag är med vad de förväntar sig av individen, desto enklare blir det ju för individen att ta ställning till om det företaget är det rätta.

I mitt fall blev svaret nekande. The Phone House och jag blev inte gamla ihop. Det är helt ok. Inga hard feelings från min sida. Jag ville inte vara där. Jag gick.