När världen vänds uppochned

Ett år har gått sedan mitt senaste inlägg här på bloggen. Sjukt lång tid. Dessutom med en Corona-pandemi.

Bilden nedan kom upp i mitt flöde på Instagram idag. Den fick mig att börja fundera över tingens nuvarande ordning. Eller snarare oordning.

Aldrig tidigare har jag tänkt på bildens budskap som produktiva, snarare raka motsatsen. Men just nu, där jag befinner mig i livet, var det här precis vad jag behövde se!

Innan Corona-pandemin drabbade Sverige/världen hade jag bra strategier, bra balans mellan arbete och fritid, hade tid över till både vänner, familj och min egen fåfänga. Mannen och jag följde LCHF sedan några år och mådde bra av det. Min ADHD var helt under kontroll och jag hade ett liv som var spännande, roligt och händelserikt men ändå gav utrymme för vila och reflektion/återhämtning.

Sen kom Corona. Fy farao är allt jag har säga i efterhand. Nu sitter jag nämligen här med en utmattad hjärna, en kropp som inte längre svarar positivt på träning (även den verkar vara utmattad), en kosthållning som är …hmm… hyfsat nyttig, men jag har laborerat en hel del för att hitta tillbaka till en välmående kropp och huvud plus energin som jag tappat.

Min tillvaro upplever jag som förvånansvärt mycket kaos, trots att jag tycker att jag har gjort så många saker ”rätt”. Jag lever mitt liv väl, jag har tagit hand om mig själv (efter bästa förmåga), har skapat mig nya strategier och rutiner för det eviga hemma-arbetet och andra förändrade förutsättningar. Ändå blev det inte bra i längden.

Min man tillhör riskgrupp. Av den anledningen har jag varit väldigt försiktig med vilka jag har träffat och inte. Min oro för att han och andra nära&kära i riskgrupp har varit stor och påtaglig varje dag typ. Dessutom har jag som är en social människa arbetat hemifrån sedan mars 2020, dvs ett år. Det tär nu ett år senare kan jag säga.

Träningen innan Corona-pandemin bestod ffa av gruppträning i Krav Maga 2 ggr/vecka. Det var lika mycket för träningen som för alla de underbara människor jag lärt känna under mina terminer där som jag alltid längtade efter våra träningar. P.g.a. att den typen av träning innebär närkontakt många gånger har jag förstås valt bort den formen, med stor sorg. Men jag hittade nya träningsformer längs vägen, utomhus till att börja med, som slutade med att jag nästlade mig fram till min nya stora träningsglädje – tyngdlyftning! Wow, vilken grej och vilka kickar jag fick av det i början. Min upplevelse var att jag lyckades med det omöjliga!

Men ”all good things comes to an end”…

Någon gång i november började jag tappa motivationen för det mesta jag sysslade med. Skyllde det på höstmörkret. Jag sov dåligt och kände mig ofta stressad. Gamla IBS-magen kom tillbaka. Jag började addera mer kolhydrater till min kost för att få mer energi och i försök att lugna magen. Längtade efter min julledighet som skulle vara 3 v lång och ”göra allt bra igen”. När arbetet startade upp igen i januari… var jag inte beredd. Jag var inte redo, inte motiverad, inte nedstressad, inte utvilad, inte ok.

Ingen var mer förvånad över detta än jag. Som jag såg det hade jag gjort allting rätt. Ändå stämde det inte. Jag stämde inte.

Jag fortsatte som att allt var som vanligt, dvs tränade tyngdlyftning, arbetade så mycket jag kunde (jag gillar att arbeta, har alltid gillat det) och oron för att mannen skulle drabbas av Covid-19 bar jag med mig ständigt, som en tung ryggsäck. Varje dag har den varit med mig sedan allt startade. Den där oron om närstående, inte bara för mannen. Och så klart oron för att jag själv skulle drabbas.

Mitt humör bara dalade, mitt temperament var oberäkneligt (mer än vanligt), jag brusade upp för småsaker här hemma och mina stressnivåer slog högt så fort min jobb-telefon ringde eller mailen kom. Och så kom yrseln, illamåendet och tröttheten. Plötsligt sov jag många timmar/natt och var ändå hur trött som helst när jag vaknade.

Jag tog till slut mod till mig och berättade för min chef. Som hade snappat upp det redan. Hon har varit toppen att prata med om detta och hon har stöttat upp mig på ett sätt jag knappt ens hade vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad!

Numera går jag hos psykolog (igen). KBT-inriktat, för att hitta nya formler för livet som det ser ut under en Corona-pandemi. Jag har varit en del ledig från arbetet tack vare att jag hade semesterdagar kvar att ta ut. Har försökt anpassa min träning till min nuvarande energinivå (som är fånigt låg) och hitta en kosthållning som håller min mage lugn. Jag fungerar bättre nu än för en månad sen så jag verkar göra rätt saker…?

Min frustration över att ha blivit utmattad är så oerhört stor. Jag känner inte alls igen mig i min person nu, i mina reaktioner. Min sorg över att inte orka det jag vill är svårhanterlig. Att vila mig i form är något av det värsta jag vet. Min mentala rastlöshet river och sliter i mig när jag inte kan träna explosivt. Samtidigt verkar vila vara det bästa jag kan göra nu. Om än motvilligt.

Och gå i KBT-behandling. Om inte annat för att lära mig sluta ständigt banna mig själv för hur usel jag är som inget orkar längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s